Nu är mina studier slut för den här gången. Det känns jättekonstigt.
Efter att ha haft kroniskt dåligt samvete för att jag inte hunnit läsa så mycket som jag velat, haft hemska dagar med prestationsångest, så har jag ändå haft ett ganska skönt liv. Jag har älskat friheten med att vara student, rätten att få bestämma själv över sin egen tid.
Men vad händer med bloggandet? Jag undrar om jag kommer att ta mig den tiden. Nu jobbar jag 8-17, när arbetsdagen är slut så går jag på nästa pass med familjen. Tiden är min fiende! Det har den i och för sig alltid varit. Framtiden får utvisa vad som händer och vad tiden räcker till....
Peace
torsdag 11 februari 2010
onsdag 6 januari 2010
Blogginlägg E
The elements of journalism.
“Journalism's first obligation is to the truth”.
Det är den första principen i boken. Den är ju också väldigt viktig och grundläggande tycker jag. Men sanningen är inte samma sak som att det som skrivs och hörs är sant. Vems sanning är det, var kommer informationen ifrån. Någon har sagt att detta är sant, men är det sant för det?
Kovach & Rosenstiel menar att varje journalist ska berätta sanningen för folket, vilket jag också naturligtvis tycker. Jag tror också att de flesta journalister vill det. Men med dagens snabba medier och när kommersiella krafter styr, så är det inte alltid det blir så. Dessutom menar de att journalisterna jobbar åt folket, inte sin arbetsgivare. Här kommer problematiken in, meningen med att driva företag är ändå att företaget ska gå med vinst. Ingen vinst ingen lön. Hur fungerar det då när de anställda går emot sin chef? I de flesta fall tror jag chefen vinner. Detta tror jag journalister slåss med varje dag. Har journalisten fått en nyhet på sitt bord och tidsmarginalen är knapp, så tror jag att de kollar upp så mycket de hinner och publicerar utifrån det. Man hinner inte kolla upp ordentligt.
Om vi tittar utanför Sverige så finns det en hel rad på exempel där man inte håller sig till ”sanningen”. I USA finns flera kanaler som sprider vinklade nyheter. I Italien har vi premiärminister Berlusconi som har spridit sitt budskap genom sin ledande roll som medieprofil. Det finns många exempel där sanningen är vinklad till någons fördel.
I den sjunde principen (It must keep the news comprehensive and proportional) skrivs det om problematiken runt sensationsnyheterna. Det levereras nyheter som säljer (sex, skandaler och otrohet). Istället för att skriva om politik och samhällsnytta tar dessa nyheter stor plats och de säljer. Det är verkligheten år 2010.
De nya medierna behövs, men det gör även de gamla. Vi som mediebrukare måste lära oss mer om hur media fungerar och vilken genomslagskraft den har i vårt samhälle. Vi måste själva försöka förstå hur nyheter blir vinklade och vara kritiska till det vi läser. När det gäller bloggar och internet så kommer den utvecklingen att fortsätta. Internet är bra, men vi behöver också ha en granskande journalistik som fortsätter att slåss för folket och demokratin. I Sverige finns åtminstone vissa regleringar och lagar som säger hur nyheter ska presenteras, det finns ”spelregler” för press, tv och radio. De kanske inte alltid efterlevs, men de finns och kan hänvisas till.
“Journalism's first obligation is to the truth”.
Det är den första principen i boken. Den är ju också väldigt viktig och grundläggande tycker jag. Men sanningen är inte samma sak som att det som skrivs och hörs är sant. Vems sanning är det, var kommer informationen ifrån. Någon har sagt att detta är sant, men är det sant för det?
Kovach & Rosenstiel menar att varje journalist ska berätta sanningen för folket, vilket jag också naturligtvis tycker. Jag tror också att de flesta journalister vill det. Men med dagens snabba medier och när kommersiella krafter styr, så är det inte alltid det blir så. Dessutom menar de att journalisterna jobbar åt folket, inte sin arbetsgivare. Här kommer problematiken in, meningen med att driva företag är ändå att företaget ska gå med vinst. Ingen vinst ingen lön. Hur fungerar det då när de anställda går emot sin chef? I de flesta fall tror jag chefen vinner. Detta tror jag journalister slåss med varje dag. Har journalisten fått en nyhet på sitt bord och tidsmarginalen är knapp, så tror jag att de kollar upp så mycket de hinner och publicerar utifrån det. Man hinner inte kolla upp ordentligt.
Om vi tittar utanför Sverige så finns det en hel rad på exempel där man inte håller sig till ”sanningen”. I USA finns flera kanaler som sprider vinklade nyheter. I Italien har vi premiärminister Berlusconi som har spridit sitt budskap genom sin ledande roll som medieprofil. Det finns många exempel där sanningen är vinklad till någons fördel.
I den sjunde principen (It must keep the news comprehensive and proportional) skrivs det om problematiken runt sensationsnyheterna. Det levereras nyheter som säljer (sex, skandaler och otrohet). Istället för att skriva om politik och samhällsnytta tar dessa nyheter stor plats och de säljer. Det är verkligheten år 2010.
De nya medierna behövs, men det gör även de gamla. Vi som mediebrukare måste lära oss mer om hur media fungerar och vilken genomslagskraft den har i vårt samhälle. Vi måste själva försöka förstå hur nyheter blir vinklade och vara kritiska till det vi läser. När det gäller bloggar och internet så kommer den utvecklingen att fortsätta. Internet är bra, men vi behöver också ha en granskande journalistik som fortsätter att slåss för folket och demokratin. I Sverige finns åtminstone vissa regleringar och lagar som säger hur nyheter ska presenteras, det finns ”spelregler” för press, tv och radio. De kanske inte alltid efterlevs, men de finns och kan hänvisas till.
söndag 6 december 2009
Blogginlägg D
Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?
När jag funderar över kampanjjournalistik så känner jag mig kluven. Naturligtvis är det bra vissa gånger och kanske rent av dåligt andra. Men som vanligt med våra frågor i kursen så är de inte helt lätta att svara på. Men precis som journalister så ska vi väl försöka vara objektiva och se saken från mer än ett håll, inget är svart eller vitt.
Var går gränsen för vad som är kampanjjournalistik? I våra medier idag tycker jag att det är ganska mycket som skulle kunna passa in under den rubriken. Nästan dagligen tas olika saker upp som man som läsare/tittare ska ta ställning till. Politikerna idag omger sig av PR-folk för att få hjälp med att synas i media vid rätt tidpunkt och i rätt media.
Vad gäller fallet Annicka Östberg så tycker jag att hon suttit tillräckligt länge i fängelse. Visst hon har gjort sig skyldig till ett grovt brott men samtidigt så har hon också sonat det. Jag tror inte på att låsa in brottslingar och slänga bort nyckeln, dessutom kostar det samhället en massa pengar. För övrigt så gör de flesta människor dumma saker i sin ungdom som de kanske inte ska straffas för hela livet. Så att media har skrivit så mycket om hennes situation är nog ändå bra.
De senaste veckorna har vi läst och hört om grisarnas situation på olika gårdar i Sverige, dessutom lagom till jul. Nu har svenska folket börjat ställa sig frågan om vi ska ha julskinka på julbordet eller inte. Debatten började efter att djurrättsaktivister smygfilmat på olika gårdar i Sverige. Från början en klar vinkling på att djuren missköttes. Många gårdar blev anmälda på felaktiga grunder, och många dömda på förhand. Men slutsatsen är ju ändå att detta i framtiden kan leda till något bra. Bönderna blir tvingade till att ta sitt ansvar och vet att de har ögonen på sig. Dessutom börjar folket förstå varför det är bättre att köpa kravmärkta produkter. Så det som börjar med en klar vinkling, kan ju sluta med att många engagerar sig och skapar opinion.
Orättvist med kampanjjournalistik? Jovisst, men livet är orättvist många gånger. Medierna kan inte hjälpa alla, men om de kan hjälpa någon så kanske det ändå på sikt hjälper andra. Medierna ska granska och informera. De ska även vara objektiva, men det är lika mycket vi som mediebrukare som ska vara kritiska till den information vi får genom medierna.
När jag funderar över kampanjjournalistik så känner jag mig kluven. Naturligtvis är det bra vissa gånger och kanske rent av dåligt andra. Men som vanligt med våra frågor i kursen så är de inte helt lätta att svara på. Men precis som journalister så ska vi väl försöka vara objektiva och se saken från mer än ett håll, inget är svart eller vitt.
Var går gränsen för vad som är kampanjjournalistik? I våra medier idag tycker jag att det är ganska mycket som skulle kunna passa in under den rubriken. Nästan dagligen tas olika saker upp som man som läsare/tittare ska ta ställning till. Politikerna idag omger sig av PR-folk för att få hjälp med att synas i media vid rätt tidpunkt och i rätt media.
Vad gäller fallet Annicka Östberg så tycker jag att hon suttit tillräckligt länge i fängelse. Visst hon har gjort sig skyldig till ett grovt brott men samtidigt så har hon också sonat det. Jag tror inte på att låsa in brottslingar och slänga bort nyckeln, dessutom kostar det samhället en massa pengar. För övrigt så gör de flesta människor dumma saker i sin ungdom som de kanske inte ska straffas för hela livet. Så att media har skrivit så mycket om hennes situation är nog ändå bra.
De senaste veckorna har vi läst och hört om grisarnas situation på olika gårdar i Sverige, dessutom lagom till jul. Nu har svenska folket börjat ställa sig frågan om vi ska ha julskinka på julbordet eller inte. Debatten började efter att djurrättsaktivister smygfilmat på olika gårdar i Sverige. Från början en klar vinkling på att djuren missköttes. Många gårdar blev anmälda på felaktiga grunder, och många dömda på förhand. Men slutsatsen är ju ändå att detta i framtiden kan leda till något bra. Bönderna blir tvingade till att ta sitt ansvar och vet att de har ögonen på sig. Dessutom börjar folket förstå varför det är bättre att köpa kravmärkta produkter. Så det som börjar med en klar vinkling, kan ju sluta med att många engagerar sig och skapar opinion.
Orättvist med kampanjjournalistik? Jovisst, men livet är orättvist många gånger. Medierna kan inte hjälpa alla, men om de kan hjälpa någon så kanske det ändå på sikt hjälper andra. Medierna ska granska och informera. De ska även vara objektiva, men det är lika mycket vi som mediebrukare som ska vara kritiska till den information vi får genom medierna.
torsdag 5 november 2009
Blogginlägg C
Svensk Maffia - En kartläggning av de kriminella gängen.
Journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson har kartlagt den undre världen i Sverige. Det är spännande och fascinerande läsning rakt igenom. Man ställer sig frågan: Är detta Sverige? Att dessutom kalla boken Svensk Maffia gör det hela lite extra spännande. Har vi en maffia i Sverige? De flesta tänker då säkert på Italien och Armanikostymer och glömmer bort den kriminella bakgrunden. Men det är den som är fokus i den här boken. Omslaget på boken är svart med bilder på tatuerade män med tjocka halskedjor och skinnvästar med klubbemblem. Bara omslaget väcker en nyfikenhet att läsa boken.
Kapitlen är uppdelade på de olika gängen som finns i Sverige, som t.ex. Hells Angels, Bandidos, Naserligan och Original Gangsters. Vi får följa gängens utveckling och dess verksamhet. Boken innehåller många bilder på gängmedlemmarna vilket förstärker intrycket av beskrivningarna om dem. Som läsare får du stifta bekantskap med gängledare, avhoppare, poliser, åklagare och brottsoffer. Boken ger en gedigen och hemsk bild av hur saker och ting fungerar i den undre världen. En värld som styrs av hot och kriminalitet.
Boken är en saklig dokumentär med inslag av ”New journalism”. De flesta kapitel börjar med en speciell och dramatisk händelse, som har med det aktuella gänget att göra. Författarna beskriver platserna, personerna och händelserna på ett spännande sätt som på så vis lockar till fortsatt läsning.
Boken är lätt att hänga med i, men ibland känns den aningen upphackad. Styrkan i boken är att det som skrivs har hänt. Författarna har intervjuat mängder med människor som har haft anknytning till de olika gängen, på olika sätt. De har också en utförlig källhänvisning för den som vill kolla upp, eller läsa mer. Författarna informerar även sina läsare om att vissa saker får tas med en nypa salt. Många händelser är ouppklarade på grund av olika anledningar. Vittnen har tystats, medlemmar har blivit mördade, folk har försvunnit. Detta är den grymma verkligheten och författarna har lyckats väl med att dokumentera den.
När boken kom ut på marknaden startade den en debatt om man verkligen skulle skriva om dessa gäng. En del menade att man gav de kriminella status genom att skriva en bok om dem. Jag kan till viss del förstå den diskussionen. Men jag tycker ändå att det behövdes en sådan här bok. Författarna har lyckats med att berätta om vad som händer när man går med i ett gäng. Det tar lång tid att bli respekterad, och väldigt få lyckas med att nå en hög position inom de olika klubbarna. De har dessutom intervjuat flera som hoppat av, och dessa har verkligen fått komma till tals i boken. Det de berättar borde avskräcka några av dem som har en tanke på att gå med i ett gäng. Ytterligare så tycker jag också att vi behöver informeras om att det faktiskt ser ut såhär i Sverige. Min tro är ändå att ju fler det skrivs om och ju fler som åker fast, måste leda till att det blir svårare att hota och skrämma folk till tystnad.
Jag rekommenderar alla mina kurskamrater att läsa denna bok. Den är fascinerande och skrämmande på samma gång.
Begreppet New Journalism förklaras såhär i Nationalencyklopedin: en benämning på en form av journalistik som uppstod i USA på 1960-talet, karakteriserad av Tom Wolfe som en subjektiv, personcentrerad skrivform med litterära grepp som monologer, berättande i scener och detaljrika miljöbeskrivningar.
Svensk Maffia innehåller en hel del av detta, och i ärlighetens namn så hade det nog inte varit en lika underhållande bok om man inte använt detta sätt att skriva den på. Så just i den här boken passar det in.
Journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson har kartlagt den undre världen i Sverige. Det är spännande och fascinerande läsning rakt igenom. Man ställer sig frågan: Är detta Sverige? Att dessutom kalla boken Svensk Maffia gör det hela lite extra spännande. Har vi en maffia i Sverige? De flesta tänker då säkert på Italien och Armanikostymer och glömmer bort den kriminella bakgrunden. Men det är den som är fokus i den här boken. Omslaget på boken är svart med bilder på tatuerade män med tjocka halskedjor och skinnvästar med klubbemblem. Bara omslaget väcker en nyfikenhet att läsa boken.
Kapitlen är uppdelade på de olika gängen som finns i Sverige, som t.ex. Hells Angels, Bandidos, Naserligan och Original Gangsters. Vi får följa gängens utveckling och dess verksamhet. Boken innehåller många bilder på gängmedlemmarna vilket förstärker intrycket av beskrivningarna om dem. Som läsare får du stifta bekantskap med gängledare, avhoppare, poliser, åklagare och brottsoffer. Boken ger en gedigen och hemsk bild av hur saker och ting fungerar i den undre världen. En värld som styrs av hot och kriminalitet.
Boken är en saklig dokumentär med inslag av ”New journalism”. De flesta kapitel börjar med en speciell och dramatisk händelse, som har med det aktuella gänget att göra. Författarna beskriver platserna, personerna och händelserna på ett spännande sätt som på så vis lockar till fortsatt läsning.
Boken är lätt att hänga med i, men ibland känns den aningen upphackad. Styrkan i boken är att det som skrivs har hänt. Författarna har intervjuat mängder med människor som har haft anknytning till de olika gängen, på olika sätt. De har också en utförlig källhänvisning för den som vill kolla upp, eller läsa mer. Författarna informerar även sina läsare om att vissa saker får tas med en nypa salt. Många händelser är ouppklarade på grund av olika anledningar. Vittnen har tystats, medlemmar har blivit mördade, folk har försvunnit. Detta är den grymma verkligheten och författarna har lyckats väl med att dokumentera den.
När boken kom ut på marknaden startade den en debatt om man verkligen skulle skriva om dessa gäng. En del menade att man gav de kriminella status genom att skriva en bok om dem. Jag kan till viss del förstå den diskussionen. Men jag tycker ändå att det behövdes en sådan här bok. Författarna har lyckats med att berätta om vad som händer när man går med i ett gäng. Det tar lång tid att bli respekterad, och väldigt få lyckas med att nå en hög position inom de olika klubbarna. De har dessutom intervjuat flera som hoppat av, och dessa har verkligen fått komma till tals i boken. Det de berättar borde avskräcka några av dem som har en tanke på att gå med i ett gäng. Ytterligare så tycker jag också att vi behöver informeras om att det faktiskt ser ut såhär i Sverige. Min tro är ändå att ju fler det skrivs om och ju fler som åker fast, måste leda till att det blir svårare att hota och skrämma folk till tystnad.
Jag rekommenderar alla mina kurskamrater att läsa denna bok. Den är fascinerande och skrämmande på samma gång.
Begreppet New Journalism förklaras såhär i Nationalencyklopedin: en benämning på en form av journalistik som uppstod i USA på 1960-talet, karakteriserad av Tom Wolfe som en subjektiv, personcentrerad skrivform med litterära grepp som monologer, berättande i scener och detaljrika miljöbeskrivningar.
Svensk Maffia innehåller en hel del av detta, och i ärlighetens namn så hade det nog inte varit en lika underhållande bok om man inte använt detta sätt att skriva den på. Så just i den här boken passar det in.
söndag 4 oktober 2009
Blogginlägg B
Pressetik
I Sverige har vi lagar som säger att man är oskyldig till brott, tills man blivit dömd i en rättegång. Ändå publiceras bilder och namn på misstänkta brottslingar i våra medier. Är det rätt av media att göra så, och vad händer när medierna gör just detta?
Det har hänt att misstänkta brottslingar och dess anhöriga har fått sina liv förstörda då medierna allt för snabbt, och utan bevis namngivit dem. Så får det naturligtvis inte gå till. Men det är samtidigt en svår balansgång för vad som ska få komma ut och vad som ska stanna på nyhetsredaktionerna. Om jag var ansvarig utgivare på en tidning så skulle jag passa mig väldigt noga med att publicera saker som inte är bekräftade, och vara försiktig med att göra mina egna spekulationer.
Pressens Samarbetsnämnd som samlat de etiska riktlinjerna i ”Spelregler för press, radio och TV” ger en önskvärd bild på hur dessa frågor skall besvaras. När det gäller namnpublicering så står det att man ska överväga konsekvenserna noga innan man publicerar, och avstå om inte ett uppenbart allmänintresse finns. Det står vidare att man bör undvika att publicera andra saker som kan röja en persons identitet som t.ex. yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig.
Hur kommer det sig då att vissa tidningar ändå väljer att gå ut med för mycket information. Jag tror faktiskt att verkligheten är så krass, att det många gånger gäller att ”få till” en så het nyhet som möjligt. Detta gäller ju naturligtvis i första hand våra kvällstidningar, som kan göra en nyhet av vad som helst. Lokaltidningarna fungerar ibland på samma sätt.
De senaste veckorna har det visats bilder i Värmlands tidningar på ”Bussmannen”. Nu har inte jag läst förundersökningen och vet inte så mycket om fallet. Men det kan ju vara vem som helst på den bilden. Jag hoppas verkligen att offren fått sett bilderna och sagt att det kan vara han. Visserligen var det en dålig bild, men då kan det ju bli ännu mer spekulationer om vem han är. Nu sitter mannen visserligen häktad, men han är ju inte dömd ännu.
Det enda jag kan konstatera är att denna fråga är svår på många sätt, och är inte helt lätt att svara på. Men jag anser att journalister måste rannsaka sig inför det de ska skriva om. En människa ska inte fara illa för att de ska få sin nyhet. Naturligtvis ska de granska, skildra och bidra till demokratin, men på ett trovärdigt sätt och inte publicera personliga saker utan grund och baserat på egna teorier.
I Sverige har vi lagar som säger att man är oskyldig till brott, tills man blivit dömd i en rättegång. Ändå publiceras bilder och namn på misstänkta brottslingar i våra medier. Är det rätt av media att göra så, och vad händer när medierna gör just detta?
Det har hänt att misstänkta brottslingar och dess anhöriga har fått sina liv förstörda då medierna allt för snabbt, och utan bevis namngivit dem. Så får det naturligtvis inte gå till. Men det är samtidigt en svår balansgång för vad som ska få komma ut och vad som ska stanna på nyhetsredaktionerna. Om jag var ansvarig utgivare på en tidning så skulle jag passa mig väldigt noga med att publicera saker som inte är bekräftade, och vara försiktig med att göra mina egna spekulationer.
Pressens Samarbetsnämnd som samlat de etiska riktlinjerna i ”Spelregler för press, radio och TV” ger en önskvärd bild på hur dessa frågor skall besvaras. När det gäller namnpublicering så står det att man ska överväga konsekvenserna noga innan man publicerar, och avstå om inte ett uppenbart allmänintresse finns. Det står vidare att man bör undvika att publicera andra saker som kan röja en persons identitet som t.ex. yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig.
Hur kommer det sig då att vissa tidningar ändå väljer att gå ut med för mycket information. Jag tror faktiskt att verkligheten är så krass, att det många gånger gäller att ”få till” en så het nyhet som möjligt. Detta gäller ju naturligtvis i första hand våra kvällstidningar, som kan göra en nyhet av vad som helst. Lokaltidningarna fungerar ibland på samma sätt.
De senaste veckorna har det visats bilder i Värmlands tidningar på ”Bussmannen”. Nu har inte jag läst förundersökningen och vet inte så mycket om fallet. Men det kan ju vara vem som helst på den bilden. Jag hoppas verkligen att offren fått sett bilderna och sagt att det kan vara han. Visserligen var det en dålig bild, men då kan det ju bli ännu mer spekulationer om vem han är. Nu sitter mannen visserligen häktad, men han är ju inte dömd ännu.
Det enda jag kan konstatera är att denna fråga är svår på många sätt, och är inte helt lätt att svara på. Men jag anser att journalister måste rannsaka sig inför det de ska skriva om. En människa ska inte fara illa för att de ska få sin nyhet. Naturligtvis ska de granska, skildra och bidra till demokratin, men på ett trovärdigt sätt och inte publicera personliga saker utan grund och baserat på egna teorier.
lördag 26 september 2009
Anna jävla Anka
Anna Anka
Vad ska man tycka om henne?
Om jag som kvinna, mamma, studerande, arbetande och underbetald akademiker försöker sätta mig in i hennes värld och uttalanden blir jag jävligt förbannad. Hon tycker att man ska uppvakta mannen med lite oralsex på morgonen om han vill det. Ja det kan man väl göra, men det är ju inte det första som står på min agenda. På morgonen skall det väckas barn, göras frukost, ta fram kläder och borstas tänder. Allt i ett rasande tempo eftersom barnen sedan ska till skolan och dagis, och jag själv till jobbet.
Anna Anka kan antagligen ligga kvar i sin säng och ha munnen full, medans barnflickor och annan personal ordnar med barnens bestyr. Hon har säkerligen ingen chef som skulle bli förbannad om hon kom till jobbet lite för sent, för att hon var tvungen att tillfredsställa sin man innan hon dök upp. Jag är rätt säker på att min chef skulle rata en förklaring som den.
I gårdagens program med Skavlan fällde Henrik Schyffert en dräpande kommentar som jag verkligen håller med i.
- Den här kvinnan har en kvinnosyn som Usama Bin Laden. Heja Schyffert!
Det jag undrar är om hon i själva verket är jävligt smart och taktisk, eller om hon faktiskt är totalt blåååst. På en vecka har hon lyckats göra sig till rikskändis med sina korkade uttalanden. Nu vill hon ge sig in i politiken, jag tror inte att hon är välkommen hos Gudrun och feministiskt initiativ. Peace
Vad ska man tycka om henne?
Om jag som kvinna, mamma, studerande, arbetande och underbetald akademiker försöker sätta mig in i hennes värld och uttalanden blir jag jävligt förbannad. Hon tycker att man ska uppvakta mannen med lite oralsex på morgonen om han vill det. Ja det kan man väl göra, men det är ju inte det första som står på min agenda. På morgonen skall det väckas barn, göras frukost, ta fram kläder och borstas tänder. Allt i ett rasande tempo eftersom barnen sedan ska till skolan och dagis, och jag själv till jobbet.
Anna Anka kan antagligen ligga kvar i sin säng och ha munnen full, medans barnflickor och annan personal ordnar med barnens bestyr. Hon har säkerligen ingen chef som skulle bli förbannad om hon kom till jobbet lite för sent, för att hon var tvungen att tillfredsställa sin man innan hon dök upp. Jag är rätt säker på att min chef skulle rata en förklaring som den.
I gårdagens program med Skavlan fällde Henrik Schyffert en dräpande kommentar som jag verkligen håller med i.
- Den här kvinnan har en kvinnosyn som Usama Bin Laden. Heja Schyffert!
Det jag undrar är om hon i själva verket är jävligt smart och taktisk, eller om hon faktiskt är totalt blåååst. På en vecka har hon lyckats göra sig till rikskändis med sina korkade uttalanden. Nu vill hon ge sig in i politiken, jag tror inte att hon är välkommen hos Gudrun och feministiskt initiativ. Peace
fredag 18 september 2009
Blogginlägg A
Nyhetsvärdering vad är det?
Jo gott folk, inom journalistiken så har journalisterna olika kriterier som de använder sig av när de ska värdera en nyhet. The New York Sun hade en chefredaktör på 1880-talet som lär ha sagt att ”Nyheter är allt som får människor att prata”, och så är det nog. Men i dag är det också så att medierna ofta har en kommersiell verklighet att anpassa sig till, man måste leverera det läsaren, lyssnaren, tittaren vill ha. Vilket kanske inte alltid är detsamma som en bra nyhet.
Erik Fichtelisus skriver i sin bok Nyhetsjournalistik, Tio gyllene regler, att man som reporter/journalist ska använda sig av följande kriterier (i något förkortad version):
Viktig: Nyheten skall vara viktig för publiken och journalisterna ska sträva efter att få med det som har stor betydelse för medborgarna, deras livsbetingelser och möjligheter att förstå och tolka sin omvärld.
Färsk: En nyhet är hetare ju nyare den är.
Okänd: Ett avslöjande av ett för allmänheten tidigare okänt förhållande till en nyhet, även om det inte är en händelse som precis inträffat.
Nära: Det som händer i vår geografiska eller kulturella närhet är en större nyhet än det som inträffar längre bort.
Ovanlig: Det är det avvikande, det ovanliga, udda och överraskande som blir nyheter. Inte det som inträffar jämt.
Kvarstående missförhållanden: Ibland stirrar vi oss blinda på förändringar. Men också icke-förändringar kan bli nyheter, som t.ex. en regeringsproposition som aldrig kommer bör till slut bli en nyhet.
Personlig: Intressanta och spännande personer är bättre nyhetsstoff än tråkiga och ointressanta. Det gäller även att upptäcka nya personligheter.
Spännande: Nyheten ska gå att berätta för andra, det ska vara en intresseväckande historia. Om det är en nyhet med oviss utgång så kallas den för cliffhanger.
Egen: En viktig och fullt begriplig personlig drivkraft för många reportrar är att vara först och ensam med en nyhet. Men detta får inte leda till att andras nyheter tigs ihjäl.
Jag har under veckan som gått kollat in NWT (Nya Wermlands tidningen) lite extra för att se vad de har presenterat för nyheter. I måndagens tidning fanns en artikel med Bonden
Karl-Petter från Säffle, han deltar i en ny kändissåpa som hade premiär förra helgen. Detta är en typisk artikel för kvällstidningarna, som ofta använder sig av ”kändisar” för att sälja lösnummer.
Det är snart elitseriepremiär i ishockey, NWT hade en bilaga på 48 sidor om Färjestads hockeylag (onsd). Dessa två artiklar är typiska nyheter som går under kriterierna nära och personlig. Hockeyintresset är ju stort i Värmland och Färjestad är ju ett av topplagen i elitserien, vilket gör att det är tacksamt att skriva om dem.
I måndagens tidning togs rattfylleriet i Värmland upp. Rubriken på första sidan löd: 700 onyktra förare – varje dag. Här tar NWT upp ett laddat ämne och tar sin uppgift på allvar att informera människorna i Värmland om ett stort samhällsproblem. De uppmanar läsarna att komma med förslag på vad som kan göras för att åtgärda problemet. Detta kan också leda till opinion, vilket är viktigt för att så många som möjligt ska engagera sig i problemet.
Här kan viktig, nära och kvarstående missförhållanden räknas in som kriterier.
När det gäller lokalnyheter så blir små nyheter stora och de större nyheterna får mindre utrymme. Något jag reflekterade över var att det skrevs väldigt lite om det norska valet, inte för att jag själv är superintresserad av politik, men det är ändå vårt grannland.
Den stora frågan återstår dock, Vad är en viktig nyhet? Som jag inledningsvis sa så är det väl så enkelt som att det vi pratar om är viktigt. Men att varje människa har ett ansvar att ta reda på saker som händer utanför dess omvärld, det är ju det som demokratin bygger på, och det är det medierna skall informera oss om. Alltså måste varje individ läsa mer än lokaltidningen.
Nyhetsvärdering vad är det?
Jo gott folk, inom journalistiken så har journalisterna olika kriterier som de använder sig av när de ska värdera en nyhet. The New York Sun hade en chefredaktör på 1880-talet som lär ha sagt att ”Nyheter är allt som får människor att prata”, och så är det nog. Men i dag är det också så att medierna ofta har en kommersiell verklighet att anpassa sig till, man måste leverera det läsaren, lyssnaren, tittaren vill ha. Vilket kanske inte alltid är detsamma som en bra nyhet.
Erik Fichtelisus skriver i sin bok Nyhetsjournalistik, Tio gyllene regler, att man som reporter/journalist ska använda sig av följande kriterier (i något förkortad version):
Viktig: Nyheten skall vara viktig för publiken och journalisterna ska sträva efter att få med det som har stor betydelse för medborgarna, deras livsbetingelser och möjligheter att förstå och tolka sin omvärld.
Färsk: En nyhet är hetare ju nyare den är.
Okänd: Ett avslöjande av ett för allmänheten tidigare okänt förhållande till en nyhet, även om det inte är en händelse som precis inträffat.
Nära: Det som händer i vår geografiska eller kulturella närhet är en större nyhet än det som inträffar längre bort.
Ovanlig: Det är det avvikande, det ovanliga, udda och överraskande som blir nyheter. Inte det som inträffar jämt.
Kvarstående missförhållanden: Ibland stirrar vi oss blinda på förändringar. Men också icke-förändringar kan bli nyheter, som t.ex. en regeringsproposition som aldrig kommer bör till slut bli en nyhet.
Personlig: Intressanta och spännande personer är bättre nyhetsstoff än tråkiga och ointressanta. Det gäller även att upptäcka nya personligheter.
Spännande: Nyheten ska gå att berätta för andra, det ska vara en intresseväckande historia. Om det är en nyhet med oviss utgång så kallas den för cliffhanger.
Egen: En viktig och fullt begriplig personlig drivkraft för många reportrar är att vara först och ensam med en nyhet. Men detta får inte leda till att andras nyheter tigs ihjäl.
Jag har under veckan som gått kollat in NWT (Nya Wermlands tidningen) lite extra för att se vad de har presenterat för nyheter. I måndagens tidning fanns en artikel med Bonden
Karl-Petter från Säffle, han deltar i en ny kändissåpa som hade premiär förra helgen. Detta är en typisk artikel för kvällstidningarna, som ofta använder sig av ”kändisar” för att sälja lösnummer.
Det är snart elitseriepremiär i ishockey, NWT hade en bilaga på 48 sidor om Färjestads hockeylag (onsd). Dessa två artiklar är typiska nyheter som går under kriterierna nära och personlig. Hockeyintresset är ju stort i Värmland och Färjestad är ju ett av topplagen i elitserien, vilket gör att det är tacksamt att skriva om dem.
I måndagens tidning togs rattfylleriet i Värmland upp. Rubriken på första sidan löd: 700 onyktra förare – varje dag. Här tar NWT upp ett laddat ämne och tar sin uppgift på allvar att informera människorna i Värmland om ett stort samhällsproblem. De uppmanar läsarna att komma med förslag på vad som kan göras för att åtgärda problemet. Detta kan också leda till opinion, vilket är viktigt för att så många som möjligt ska engagera sig i problemet.
Här kan viktig, nära och kvarstående missförhållanden räknas in som kriterier.
När det gäller lokalnyheter så blir små nyheter stora och de större nyheterna får mindre utrymme. Något jag reflekterade över var att det skrevs väldigt lite om det norska valet, inte för att jag själv är superintresserad av politik, men det är ändå vårt grannland.
Den stora frågan återstår dock, Vad är en viktig nyhet? Som jag inledningsvis sa så är det väl så enkelt som att det vi pratar om är viktigt. Men att varje människa har ett ansvar att ta reda på saker som händer utanför dess omvärld, det är ju det som demokratin bygger på, och det är det medierna skall informera oss om. Alltså måste varje individ läsa mer än lokaltidningen.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)